Att dagens Ryssland på olika sätt värnar om Sovjets anseende är välkänt. Förra året gjorde man det olagligt att ifrågasätta segern över Nazityskland i andra världskriget, och presidenten instiftade en kommission som skulle bekämpa sådan "historieförfalskning" som strider mot ryska intressen. Men även i Sverige tycker jag man verkar ha svårt att hantera minnet av Sovjetunionen. På sistone har jag sett tre exempel på detta.
1. Dragkampen om Rosenholzakterna över svenska Stasiagenter som jag redan skrivit om här. Det som gjorde mig undrande var främst ett pressmeddelande från Säpo, där man tonade ned den moraliska betydelsen av att i hemlighet tjäna Östblockets intressen.
2. Att pressombudsmannen Yrsa Stenius nu anmält Expressens avslöjande om Jan Guillous förflutna som KGB-agent, eftersom han lidit skada av publiceringen. (Peter Wolodarski skriver om det i dagens DN.)
3. En dokumentär på radions P1 om attentatet mot Norrskensflamman 1940. Programmets fokus på de fem tragiska dödsoffren, bland dem två barn som var åtta och tolv år gamla, kändes mycket mänsklig - men hanteringen av den politiska kontexten var minst sagt märklig.
Norrskensflamman stödde Sovjets invasion av Finland, vilket gjorde att de svenska kommunistena i den dåtida opinionen kom att betraktas som förrädare. Jag kan inte förstå hur detta skulle kunna vara något annat än rimligt. Men programmet väljer ensidigt att, genom intervjuer med människor som kände attentatsoffren, framställa denna opinion som utslag av en obehagligt antikommunistisk tidsanda. Om en av intervjupersonerna, Ruth Boman, får vi i programmets slutkläm veta att attentatet blev startpunkten för ett livslångt engagemang - "för kvinnors rättigheter".
Programmet nämner inte att denna kamp fördes i forum som tidskriften Vi Mänskor, en del i det sovjetdominerade Kvinnornas demokratiska världsförbund som leddes av Hertta Kuusinen, dotter till den ökände finske sovjetmarionetten Otto Ville Kuusinen.
Hur kan Sveriges radio göra så här?
Sovjetunionens insatser för att besegra nazismen, framförallt dess 26 miljoner dödsoffer, har gett landet ett oförtjänt gott anseende. Att dödsoffren i stor utsträckning nog var en konsekvens av den egna ledningens totala likgiltighet inför människolivets värde, att andra världskriget började med en samordnad sovjetisk-nazistisk aggression (överenskommen i Molotov-Ribbentroppakten och dess hemliga tilläggsprotokoll), och att de områden som i slutet av kriget hade "befriats" av Sovjet sedan fick vänta ytterligare fyrtiofem år på sin frihet borde sätta segern över Nazistyskland i perspektiv. Men av någon anledning verkar man på många håll fortfarande vara fullkomligt ovetande om denna sida av historien.
Att Yrsa Stenius och Säpo väljer att bortrelativisera kalla krigets moraliska dimension är kanske litet mer svårt att begripa. Något tyskt nazihot existerade ju inte under den här tiden, och man kan tycka att den allmänna minnesbilden av förtrycket i och hotet från Östblocket borde vara mer tydlig än vad den är.
1. Dragkampen om Rosenholzakterna över svenska Stasiagenter som jag redan skrivit om här. Det som gjorde mig undrande var främst ett pressmeddelande från Säpo, där man tonade ned den moraliska betydelsen av att i hemlighet tjäna Östblockets intressen.
2. Att pressombudsmannen Yrsa Stenius nu anmält Expressens avslöjande om Jan Guillous förflutna som KGB-agent, eftersom han lidit skada av publiceringen. (Peter Wolodarski skriver om det i dagens DN.)
3. En dokumentär på radions P1 om attentatet mot Norrskensflamman 1940. Programmets fokus på de fem tragiska dödsoffren, bland dem två barn som var åtta och tolv år gamla, kändes mycket mänsklig - men hanteringen av den politiska kontexten var minst sagt märklig.
Norrskensflamman stödde Sovjets invasion av Finland, vilket gjorde att de svenska kommunistena i den dåtida opinionen kom att betraktas som förrädare. Jag kan inte förstå hur detta skulle kunna vara något annat än rimligt. Men programmet väljer ensidigt att, genom intervjuer med människor som kände attentatsoffren, framställa denna opinion som utslag av en obehagligt antikommunistisk tidsanda. Om en av intervjupersonerna, Ruth Boman, får vi i programmets slutkläm veta att attentatet blev startpunkten för ett livslångt engagemang - "för kvinnors rättigheter".
Programmet nämner inte att denna kamp fördes i forum som tidskriften Vi Mänskor, en del i det sovjetdominerade Kvinnornas demokratiska världsförbund som leddes av Hertta Kuusinen, dotter till den ökände finske sovjetmarionetten Otto Ville Kuusinen.
Hur kan Sveriges radio göra så här?
Sovjetunionens insatser för att besegra nazismen, framförallt dess 26 miljoner dödsoffer, har gett landet ett oförtjänt gott anseende. Att dödsoffren i stor utsträckning nog var en konsekvens av den egna ledningens totala likgiltighet inför människolivets värde, att andra världskriget började med en samordnad sovjetisk-nazistisk aggression (överenskommen i Molotov-Ribbentroppakten och dess hemliga tilläggsprotokoll), och att de områden som i slutet av kriget hade "befriats" av Sovjet sedan fick vänta ytterligare fyrtiofem år på sin frihet borde sätta segern över Nazistyskland i perspektiv. Men av någon anledning verkar man på många håll fortfarande vara fullkomligt ovetande om denna sida av historien.
Att Yrsa Stenius och Säpo väljer att bortrelativisera kalla krigets moraliska dimension är kanske litet mer svårt att begripa. Något tyskt nazihot existerade ju inte under den här tiden, och man kan tycka att den allmänna minnesbilden av förtrycket i och hotet från Östblocket borde vara mer tydlig än vad den är.
13 comments: