I dag fastnade jag för en debattartikel i DN av professorn i tyska Birgitta Almgren. Hon har tidigare skrivit om Östtysklands och Stasis inflytande i Sverige under kalla kriget. Nu vill hon fortsätta sin forskning genom att få tillgång till Säpos material ur det så kallade Rosenholzarkivet, en sammanställning över Stasis agenter i utlandet. Men Säpo har sagt nej och ger på sin hemsida en tvivelaktig motivering.
"Vi lämnar aldrig ut uppgifter som röjer våra källor och arbetsmetoder", skriver informationsdirektör Åsa Hedin. "I det här fallet tillkom dessutom omsorg om den enskilde, nämligen risken att 35 år efter en oskyldig kontakt med ett främmande lands ambassad bli utpekad som landsförrädare."
Förra veckan gav Kammarrätten stöd åt Säpos beslut. Enligt Almgren innehåller domskälen formuleringar om "rikets säkerhet" och om att uppgifterna kan skada både "Säkerhetspolisens underrättelseverksamhet" och "den enskilda individen".
Hur Rosenholzakterna skulle kunna röja Säpos metoder och därmed skada dess verksamhet övergår mitt förstånd. Dokumenten är ju upprättade av Stasi, inte av Säpo. Mer intressant tycker jag dock att Hedins formulering om oskyldiga kontakter är. I sin text ger hon en bild av östtysk underrättelseverksamhet som ett korthus av överdrivna rapporter om framgångsrika agentvärvningar. Dessutom skriver hon att de agenter som verkligen värvades ändå aldrig hade tillgång till några hemligheter som de kunde förråda.
Mot detta invänder Almgren att Rosenholzakterna som hon efterfrågar berör kontrakterade agenter, personer som skrivit på ett avtal om att arbeta för Stasi och som i vidare mening alltså knappast kan betraktas som oskyldiga - även om de aldrig dömts för spioneri. Almgrens forskning handlar dessutom inte om vilka hemligheter som röjdes eller inte röjdes, utan om hur en diktatur som den östtyska kunde infiltrera det svenska samhället. Den frågan är fortfarande aktuell, och av uppenbart allmänintresse.
Nu ska Birgitta Almgren överklaga till Regeringsrätten. Jag hejar på henne.
"Vi lämnar aldrig ut uppgifter som röjer våra källor och arbetsmetoder", skriver informationsdirektör Åsa Hedin. "I det här fallet tillkom dessutom omsorg om den enskilde, nämligen risken att 35 år efter en oskyldig kontakt med ett främmande lands ambassad bli utpekad som landsförrädare."
Förra veckan gav Kammarrätten stöd åt Säpos beslut. Enligt Almgren innehåller domskälen formuleringar om "rikets säkerhet" och om att uppgifterna kan skada både "Säkerhetspolisens underrättelseverksamhet" och "den enskilda individen".
Hur Rosenholzakterna skulle kunna röja Säpos metoder och därmed skada dess verksamhet övergår mitt förstånd. Dokumenten är ju upprättade av Stasi, inte av Säpo. Mer intressant tycker jag dock att Hedins formulering om oskyldiga kontakter är. I sin text ger hon en bild av östtysk underrättelseverksamhet som ett korthus av överdrivna rapporter om framgångsrika agentvärvningar. Dessutom skriver hon att de agenter som verkligen värvades ändå aldrig hade tillgång till några hemligheter som de kunde förråda.
Mot detta invänder Almgren att Rosenholzakterna som hon efterfrågar berör kontrakterade agenter, personer som skrivit på ett avtal om att arbeta för Stasi och som i vidare mening alltså knappast kan betraktas som oskyldiga - även om de aldrig dömts för spioneri. Almgrens forskning handlar dessutom inte om vilka hemligheter som röjdes eller inte röjdes, utan om hur en diktatur som den östtyska kunde infiltrera det svenska samhället. Den frågan är fortfarande aktuell, och av uppenbart allmänintresse.
Nu ska Birgitta Almgren överklaga till Regeringsrätten. Jag hejar på henne.
0 comments:
Post a Comment