Jag hade nästan trott att jag var först i Sverige med att uppmärksamma Nordstream. I slutet av 2005 publicerade nämligen jag och den folkpartistiska riksdagsledamoten Anna-Maria Narti en artikel som varnade för ledningen, och den riktiga debatten kom igång först året efter. Men i dag fick jag ta del av 29 år gammalt material ur Svenska Dagbladet som känns fascinerade aktuellt. Redan 4 oktober 1980 rapporterade tidningen att Olof Palme ville importera sovjetisk gas genom en tyskbyggd ledning.
Palme och Ingvar Carlsson hade just besökt Sovjet och var imponerade av de snabbt växande sibiriska gasfyndigheterna. Västtyskland stod i beredskap att bygga en ny jättepipeline till Uralbergen, och Sverige kunde få vara med i affären om man ville. Socialdemokraterna, som nu var i opposition, ville gärna. Risken att bli beroende av sovjetisk gas tonade de ned. Carlsson menade att detta måste vägas mot beroendet av olja från oroliga hörn i världen, alltså arabländerna. Palme menade att man på sikt kunde balansera den sovjetiska gasen med norsk sådan.
Intressant nog var frågan om sovjetisk gas som politiskt påtryckningsmedel samtidigt aktuell. Efter den sovjetiska invasionen av Afghanistan hade USA initierat en handelsbojkott, och Sovjet varnade för uteblivna gasleveranser åt alla som anslöt sig till bojkotten.
Men Palme och Carlsson hade under sitt besök träffat kommunistpartiets centralkommittés internationelle sekreterare, och han hade sagt att Sovjet redan var på väg att dra sig ur Afghanistan. Att det skulle ta åtta år innan så verkligen skedde verkar inte ha föresvävat Palme och Carlsson. Inte heller tycks de ha funderat över att ett gasberoende av den närliggande sovjetiska supermakten kunde ha större praktisk betydelse för Sverige än ett oljeberoende av avlägsna arabländer.
Ryska gasledningars politiska dimensioner verkar alltså redan på den tiden ha tonats ned. Själv framhöll jag dem i min och Anna-Maria Nartis artikel för fyra år sedan som det viktigaste problemet med Nordstream. Vårt huvudsakliga resonemang kretsade kring hur Ryssland genom att diversifiera sina exportvägar får större möjligheter att selektivt stänga av olika länder från leveranser utan att andra samtidigt drabbas. Gasen blir alltså mer av ett precisionsvapen.
I den efterföljande svenska diskussionen har ju oron i stället mer handlat om gasledningen som ett säkerhetspolitiskt intresse, som kan medföra ökad rysk militär närvaro i Östersjön. Eftersom det finns en havsrättskommission som förbjuder länder att säga nej till gasledningar av politiska skäl, så har det halvhjärtade svenska motståndet dock maskerats med en utdragen miljöprövning som nog få egentligen trott på.
Nu är ju ledningen godkänd och kommer att byggas. Om några år visar det sig väl huruvida den bidrar till att göra den ryska gasen till ett precisionsvapen eller inte.
PS. För en månad sedan refererade jag ett framträdande av Fjodor Lukjanov där han sa att Sovjet inte använde gasen i politiska syften som Ryssland nu gör. Det verkar ju ha varit en sanning med viss modifikation.
Palme och Ingvar Carlsson hade just besökt Sovjet och var imponerade av de snabbt växande sibiriska gasfyndigheterna. Västtyskland stod i beredskap att bygga en ny jättepipeline till Uralbergen, och Sverige kunde få vara med i affären om man ville. Socialdemokraterna, som nu var i opposition, ville gärna. Risken att bli beroende av sovjetisk gas tonade de ned. Carlsson menade att detta måste vägas mot beroendet av olja från oroliga hörn i världen, alltså arabländerna. Palme menade att man på sikt kunde balansera den sovjetiska gasen med norsk sådan.
Intressant nog var frågan om sovjetisk gas som politiskt påtryckningsmedel samtidigt aktuell. Efter den sovjetiska invasionen av Afghanistan hade USA initierat en handelsbojkott, och Sovjet varnade för uteblivna gasleveranser åt alla som anslöt sig till bojkotten.
Men Palme och Carlsson hade under sitt besök träffat kommunistpartiets centralkommittés internationelle sekreterare, och han hade sagt att Sovjet redan var på väg att dra sig ur Afghanistan. Att det skulle ta åtta år innan så verkligen skedde verkar inte ha föresvävat Palme och Carlsson. Inte heller tycks de ha funderat över att ett gasberoende av den närliggande sovjetiska supermakten kunde ha större praktisk betydelse för Sverige än ett oljeberoende av avlägsna arabländer.
Ryska gasledningars politiska dimensioner verkar alltså redan på den tiden ha tonats ned. Själv framhöll jag dem i min och Anna-Maria Nartis artikel för fyra år sedan som det viktigaste problemet med Nordstream. Vårt huvudsakliga resonemang kretsade kring hur Ryssland genom att diversifiera sina exportvägar får större möjligheter att selektivt stänga av olika länder från leveranser utan att andra samtidigt drabbas. Gasen blir alltså mer av ett precisionsvapen.
I den efterföljande svenska diskussionen har ju oron i stället mer handlat om gasledningen som ett säkerhetspolitiskt intresse, som kan medföra ökad rysk militär närvaro i Östersjön. Eftersom det finns en havsrättskommission som förbjuder länder att säga nej till gasledningar av politiska skäl, så har det halvhjärtade svenska motståndet dock maskerats med en utdragen miljöprövning som nog få egentligen trott på.
Nu är ju ledningen godkänd och kommer att byggas. Om några år visar det sig väl huruvida den bidrar till att göra den ryska gasen till ett precisionsvapen eller inte.
PS. För en månad sedan refererade jag ett framträdande av Fjodor Lukjanov där han sa att Sovjet inte använde gasen i politiska syften som Ryssland nu gör. Det verkar ju ha varit en sanning med viss modifikation.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar