Seismiska vapen orealistiska

Det här ryska tv-inslaget tar upp ryktet om att ett jordbävningen på Haiti skulle ha orsakats av ett seismiskt vapen. Man utelämnar visserligen att det verkar vara Ryssland självt som planterat detta rykte, vilket jag tidigare skrivit om här, men jag tycker ändå att den intervjuade seismologens svar är rätt intressanta. I korthet säger han att det genom en underjordisk kärnexplosion möjligen skulle kunna gå att utlösa en jordbävning som redan är på väg att hända, men att sådana prognoser är väldigt osäkra - och att seismiska vapen därför är en ganska orealistisk tanke.

(Jag beklagar att videofönstret är bredare än det finns utrymme för här, men formatet verkar inte gå att ändra.)

Läs mer

"Kamrater kvinnor - här får ni!"

I dag är det Internationella kvinnodagen. Firandet 8 mars går tillbaka till 1917 års ryska revolution, då landets kvinnor strejkade för bröd och fred. Tsaren avsattes, en provisorisk regering tillträdde, men kuppades följande höst bort av de röda bolsjevikerna som tecknade separatfred med Tyskland. Även om det förstås fanns starka humanitära skäl mot att fortsätta kriget (två miljoner ryska soldater hade dött) hör det till saken att den tyska underrättelsetjänsten hela tiden hade finansierat bolsjevikerna. Och att resultatet blev drygt 70 år av sovjetkommunism.

Det var alltså 1917 som internationella kvinnodagen fick dagens datum, men den hade faktiskt instiftats redan 1910 (utan fast datum) av den socialistiska Andra internationalen. Initiativtagare var tyskan Clara Zetkin. Hon blev sedermera medlem i det sovjetstyrda Kominterns verkställande utskott.

Internationella kvinnodagen är fortfarande en viktig begivenhet i de sovjetiska efterföljarstaterna, där kvinnorna i dag förväntar sig blommor och presenter. Ur ett jämställdhetsperspektiv känns detta i dag kanske inte så progressivt. Ändå uppmanar FN sedan 1945 alla länder att fira dagen, och det är väl möjligt att den trots sitt ursprung gör en del nytta.

Läs mer

Lieberman igen

Noterade i går med intresse en kort artikel av DN:s Nathan Shachar om Israels skumme sovjetbördige utrikesminister Avigdor Lieberman. Jag har ju tidigare funderat kring Liebermans nära relation till Moskva. Nu visar det sig att en polisutredning kring ett fiktivt bolag Lieberman drivit i Östeuropa saboterats av Israels ambassadör i Belarus.

Ambassadören, Zeev Ben Arye, har erkänt att han förrförra året lade beslag på ett brev från den israeliska polisen till myndigheter i Belarus, med frågor om bolaget, och vidareförmedlade det till Lieberman som därmed fick vetskap om hur mycket polisen dittills snokat reda på. Ambassadör Ben Arye var tidigare reporter vid Israelsradions ryska redaktion, han talar knappt hebreiska, och att hans oväntade diplomatiska karriär är nära förbunden med Lieberman. Det var Lieberman som år 2004 lobbade för att Israel skulle öppna en ambassad i Belarus och göra Ben Arye till ambassör.

Shachars artikel verkar inte finnas på nätet, men den israeliska tidningen Haaretz skriver i en ledare att Lieberman är en skam för landet. Tyvärr gör hans väljarstöd från Israels rysktalande invandrare att varken premiärminister Netanyahu eller oppositionsledaren Tsipi Livni vågar stöta sig med honom.

Jag har inte kläm på Liebermans skumraskaffärer, men de handlar åtminstone delvis om att han historiskt mottagit pengar från utlandet för att bedriva valkampanjer. Utredningen rubricerar visst detta som mutbrott. Mot bakgrund av mina tidigare funderingar undrar jag förstås varifrån pengarna ursprungligen kommer, och vad Liebermans motprestation varit.

Läs mer

Fram med Rosenholzakterna

I dag fastnade jag för en debattartikel i DN av professorn i tyska Birgitta Almgren. Hon har tidigare skrivit om Östtysklands och Stasis inflytande i Sverige under kalla kriget. Nu vill hon fortsätta sin forskning genom att få tillgång till Säpos material ur det så kallade Rosenholzarkivet, en sammanställning över Stasis agenter i utlandet. Men Säpo har sagt nej och ger på sin hemsida en tvivelaktig motivering.

"Vi lämnar aldrig ut uppgifter som röjer våra källor och arbetsmetoder", skriver informationsdirektör Åsa Hedin. "I det här fallet tillkom dessutom omsorg om den enskilde, nämligen risken att 35 år efter en oskyldig kontakt med ett främmande lands ambassad bli utpekad som landsförrädare."

Förra veckan gav Kammarrätten stöd åt Säpos beslut. Enligt Almgren innehåller domskälen formuleringar om "rikets säkerhet" och om att uppgifterna kan skada både "Säkerhetspolisens underrättelseverksamhet" och "den enskilda individen".

Hur Rosenholzakterna skulle kunna röja Säpos metoder och därmed skada dess verksamhet övergår mitt förstånd. Dokumenten är ju upprättade av Stasi, inte av Säpo. Mer intressant tycker jag dock att Hedins formulering om oskyldiga kontakter är. I sin text ger hon en bild av östtysk underrättelseverksamhet som ett korthus av överdrivna rapporter om framgångsrika agentvärvningar. Dessutom skriver hon att de agenter som verkligen värvades ändå aldrig hade tillgång till några hemligheter som de kunde förråda.

Mot detta invänder Almgren att Rosenholzakterna som hon efterfrågar berör kontrakterade agenter, personer som skrivit på ett avtal om att arbeta för Stasi och som i vidare mening alltså knappast kan betraktas som oskyldiga - även om de aldrig dömts för spioneri. Almgrens forskning handlar dessutom inte om vilka hemligheter som röjdes eller inte röjdes, utan om hur en diktatur som den östtyska kunde infiltrera det svenska samhället. Den frågan är fortfarande aktuell, och av uppenbart allmänintresse.

Nu ska Birgitta Almgren överklaga till Regeringsrätten. Jag hejar på henne.

Läs mer